Ellens tankar om nykterhetslöftet

Första gången jag fick frågan om att avlägga löftet var på patrulledarkursen Solvarg*. Jag minns att jag inte riktigt förstod syftet med löftet och att det kändes lite skrämmande så jag avstod den gången. Under resterande tid som äventyrare fick jag aldrig frågan igen, för mig var nykterheten en självklar sak ändå. Det var först på min Idékurs jag fick tillfälle att avlägga löftet igen. Det var en mysig ceremoni med ljusspår i skogen som ledde fram till en stor eld där vi fick avlägga löftet tillsammans. Jag minns en stor gemenskap och trygghet.

Med denna upplevelse av nykterhetslöftet i ryggsäcken har jag haft svårt att arbeta med det som scoutledare. Jag känner mig helt trygg i att arbeta med alkoholnormen på olika vis men att skapa ceremonin själv i kåren har jag funnit klurigt. Hur skapar jag den trygga och högtidliga stämningen som jag vill ska råda och som hjälper scouterna att vara bekväma i sitt ställningstagande? Under de stressade veckomötena är det svårt, pressen från kompisarna är påtaglig och efteråt upplever jag att vi hastade oss igenom det hela. Jag tror det finns kårer som knäckt koden, som hittat ett naturligt sätt att avlägga löftet.

För egen del tror jag de större sammanhangen på kurser och läger är perfekta tillfällen för löftesavläggning. Man känner en gemenskap utöver livet på kåren samtidigt som man tar med sig den känslan och självförtroendet hem. Jag upplever också att löftets funktion blir större ju äldre scouten blir, att det är under utmanartiden som löftet spelar sin största roll. I slutänden är det dessutom inte löftet som är det viktigaste, utan en trygg nykter gemenskap med vuxna som vågar vara sig själva.

*Solvarg är Nykterhetsrörelsens Scoutförbunds variant av Leda patrull. Det är en scoutledarutbildning för äventyrare som arrangeras av Scouternas folkhögskola